Första älgjakten till fjälls!

Jag och Tuzz fick packa med oss, lite grejor och fyrhjulingen och åka upp till ansättens ödeby tilsammans med Tomas Bergkvist och hans ena son Johan på fredagseftermiddagen. Körningen upp till allmänkåken som gick genom skog och över myr och bäck bjöd på några halvsvåra passager, för mig som var utan släp var det lite trixigt, desto trixigare var det för Tomas som hade fulla släpet med packning, men det gick inte ta miste på att det finns en hel del vana att hantera terrängfordon över svår terräng. Marken lästes av och samlat med erfarenhet om vilka partier som brukar vara svårare att passera togs vägen då och då genom ett nytt område. Vi fastnade ändå ett par gånger men med winchen var det inga problem att prata om, det tog lite längre tid bara.
Väl framme på kvällningen var det rätt mörkt så vi packade in oss i allmänkåken istället för att sätta upp tältkåtan. Tuzz åkte med mig på fyrhjulingen en del på vägen upp men valde emellanåt att springa före istället och när vi var framme var det en trött liten grabb som snabbt hittade sovplats. Det var ju bra för på lördag hoppade vi upp (ja, det var väl att överdriva lite) och åt frukost och ställde i ordning bössor och klädde oss innan vi gick med Tuzz som bandhund en stund innan de övriga kom vi hittade lite spår som han följde, men de ledde tillbaka dit vi först hittade dem och sen hittade varken Tuzz eller vi fortsättningen. Vad svårt det är att se spår när det ligger fulla backen med löv!
Vi gick en runda men hittade inga färska spår. (på söndagen såg vi två älgar alldeles intill det ställe spåren fanns,)
När vi kom tillbaka ställde vi oss i ordning för en längre jakt med löshund och passkyttar som kom från Jänsmässholmen. De var sju stycken inklusive ett filmteam från USA (backlandsoutdoors.com) som följde samerna i älgjakten.
Vi jagade av en såt längs ansättens skogssluttning. Virpi fick ett upptag och följde efter i ca 2,5 km till en bred bäck där hon släppte och kom tillbaka. De lyckades dock gå förbi alla passare.
Jag och Tuzz passade från början på en höjd i lätt duggregn och måttlig vind. Sökte sedan av terrängen nedåt. Vinden växlade lite och Tuzz ville iväg mot sydväst och jag lät honom gå en stund åt det hållet innan jag tyckte att vi var på väg från de andra och vände inåt i såten igen. Vi gick tomt i såten trots en del spår varav ett riktigt stort.
Eftermiddagens såt som vi tog sydväst från den första gick vi från andra hållet eftersom vinden kom mot det hållet. Tomas släppte Virpi  ned mot ett stort myrområde och passare sattes ut som bakpostare och förhållsskyttar. Jag och Tuzz gick i slag upp och ned längs sluttningen på ömsom hårdbackar mellan gammal ängsmark och myrstråk. Över ett krön markerade Tuzz och ville dit. Vi tog oss försiktigt fram och hittade spår som verkade rätt färska och följde dem. Efter en bit kom vi på skit som var rätt färsk efter två älgar och jag rapporterade via radion vad vi såg och fortsatte sedan framåt i lugnt tempo. Eftersom det finns en hel del ren i området hade Tuzz svårt när älg och ren spår korsade varandra, det gjorde att det ibland gick väldigt sakta och att han ibland tappade bort älgspåren. Man kan inte kräva att en 5mån gammal valp ska fixa det heller men överlag gick han väldigt bra för sin ålder. Trots att han självklart blev trött i psyket av att koncentrera sig en lägre tid. Virpi fick ett upptag något hundratal meter framför och snett nedanför oss, det gick ifrån oss först men vände i en halvcirkel och gick tillbaka längs myrkanten mot passkyttarna. De första passarna gick det förbi men Scott, som äger och driver produktionsbolaget Backlandoutdoors , fick skjuta en kviga på gångstånd för gråhunden Virpi ca 700 meter från oss. Skottet tog högt men mitt i ryggraden så kvigan stöp i träffögonblicket.
Efter diverse fotograferingar och gratulationer blev det till att ta ur älgen och frakta den till stugan. Medan vi väntade på att han som suttit i förhålls pass tog sig till stugan och hämta fyrhjulingen och vagnen fick Tuzz provsmaka lite av älgen. Men Virpi såg den gärna som sin egen så han fick hålla sig åt sidan.
Vi tyckte att det tog lång tid innan han kom med hjulingen så vi anropade honom för att se om han kört fast eller så, då har han stannat och sitter och tittar på två kvigor i det område Tuzz hade vädring på morgonen...Kan det ha varit dem? Kanske?
Vi kom ned till stugan med älgen och NilsOve från Snåsa, stannade kvar hos oss i stugan.
Älgen sotades, min första, och östes ren från blod innan vi lämnade den med en pinne som höll den öppen. Mörkret gjorde att flåningen fick vänta.


Bilderna är från lunchpromenaden tisdag 21/9 då han är drygt 5 månader gammal. Bilder kommer från fjället också men det blev inga från min kamera så jag får vänta tills jag får några skickade från de andra.