Dagen vi hämtade tuzz från Norge till Sverige följde Anton och Viktor med och han satt fram på golvet på passagerarsidan så vi hade bra kontakt hela tiden. Från början var han lite nervös men vande sig fort och somnade efter en stund.
Vidare in i Sverige och härjedalen är det också fint en lång bit innan man kommer till de långa skogssträckorna ända in till Östersund.
Vi stannade och rastade tre gånger på vägen hem de ca 30 milen och det var inga problem alls med hunden.
Han visade stor nyfikenhet på sin nya miljö redan här och han snusade runt bland alla dofter på parkerinsplatserna vi stannade vid. Nyfikenheten var en av de avgörande faktorerna när valet till slut föll på justr Tuzz. Det stod ju mellan tuzz och en till valp som också var kraftig från start. Jag valde nyfikenheten och hoppades att det skulle följa honom genom livet med risken att det skulle kunna vara tecken på att han är allt för ivrig även i kontakt med djur. ( det lär visa sig) Den andra var inte lika framåt under den korta tid när jag var dit och valde valp men visade ett lugn och trygghet i det den gjorde. Jag tror han är en riktigt mysig hund.
Det är Tuzz också och nyfikenheten finns kvar liksom lite grann av den iver jag nyss nämde. Han har visserligen suttit lugnt och stilla och tittat på älg de flesta gånger men någon gång har han varit lite ivrig att gå närmre och piper litet. Nu vill jag att han såsmåningom ska kunna fungera både som löshund och som bandhund men först och främst kommer jag att träna bandhundsegenskaperna.
Jag har för det mesta haft honom lös från det att han kom hem. Det funkar riktigt bra men det höll på att kosta honom livet när han smet över vägen och blev påkörd på vag tillbaka. Det kommer jag till.
Han har varit lös och jag har belönat med lek, gos, och godis när han kommit till mig. Vi började med klickerträning för ligg, sitt, inkallning mm. Jag hade mycket vunnet av att redan tidigt belöna alla de goda beteenden jag ville ha hos min hund. Jag har tränat in att han ska lägga sig och stanna kvar om jag håller upp handen och det hoppas jag kunna använda under jakten och lägga honom vid skott tillfället.
När vi promenerar har han aldrig fått dra i kopplet och komma vidare utan då stannar jag tills han kommer till min sida och kopplet blir slakt, beröm och sen fortsätter vi. Har aldrig haft problem med drag.
Jag brukar använda kommandot "bredvid" när han kommer till min sida och när jag kört med detta ett tag så kommer han även dit när han är lös och jag ger kommando "bredvid".
Jag har missat en detalj som bör ligga med från början som en kontaktskapande övning och det är att få honom att titta på mig vid en given signal, hans namn till ex. Jag ska lägga in en träningsperiod med detta nu.
Annars har vi varit väldigt mycket ute i skogen både på jakt och spårning men även bara varit och känt in atmosfären med dofter i regn och sol. När vi hittat ett spår har vi följt det mer eller mindre länge upp mot 3-4 timmar har vi gått men oftast runt 30-60 min. Han har hittills inte tappat ett spår!! Hoppas det håller i sig!
Han har ju nosat i lite gryt och så och det gjorde att han fick rävskabb i somras men den försvann fort med någon droppe av en medicin man droppade i nacken. En sorts nervgift, så man ska nog inte anväda sig av för mycket sådant.
Vi var med och gick aktivt under älgjakten och stötte älg sju gånger!! Det var jag som stötte älgarna av klumpighet och att jag inte läste hur nära de kunde vara. Sista gången tog vi oss på ca 50 meter med ko och kalv men kon skymde kalven hela tiden så jag avstod från skott. Vi hade ett skottläge till när ko och kalv kom springande på var sin sida om oss och kalven stannade med fin bredsida mot oss. Tuzz var tyst och lugn men jag hade dels inget kulfång och postare några hundra meter bortom älgen och dels hade inte Tuzz jobbat på dessa älgar innan så det fanns inget hundjobb att premiera.
På senare tid har vi inte tränat så mycket beteenden eller spårning. Det har tyvärr lett till att jag fått använd "NEJ" alltför ofta istället för att förstärka det positiva och det visar ju att "träningen" ger lika mycket för mig som för hunden. Jag ska börja igen. Det syns också i kontakten mellan mig och Tuzz att han blir osäkrare på mig när det äer det negativa som uppmärksammas. Det är ju helt självklart att det är mysigare att komma till och vara med en som är positivt inställd. Kommandon ska alltid följas av något positivt om man vill att de ska fungera i alla lägen.
Tuzz fick i början av vintern springa mycket fritt i skogen och spåra som han ville då snön var tillräckligt bärande att han skulle komma undan ett utfall av eventuell älgkontakt. Min grundtanke med detta var att han skulle få bra styrke och konditionsträning av att fritt jobba på. Senare har vi börjat men löpträning och det funkar bra. Sista hundratalet metrar hem kan han dock vara lite seg och gärna springa bakom istället för på sidan om mig. Även när vi springer stannar jag om han drar i kopplet och det har lett till att jag har en hund som springer vid min sida och jag släpper iväg honom att kissa och bajsa när det passar mig smtidigt får han kommando till kissa resp bajsa och det funkar nästan jämt. Rätt praktiskt om man behöver en snabb rastning någon gång.
Jag ska alltså börja om med ruta ett och träna in ett kontaktord och belöna all spontan kontakt. Grunden för att kunna ha ett gott samarbete. Sen ska jag befästa inkallningen, ligg-stanna, och spårträna kontinuerligt. Han hoppar upp mot mig och andra ibland så det ska jag försöka träna bort med att han ska få sitta innan någon klappar och hälsar på honom.
28:e Maj är det dags för första utställningen för honom på Frösön i JHÄHK´s regi, själv springer jag Stockholmmarathon då men har fått hjälp av Markus Eriksson som ska ta med Tuzz på utställningen.
Jag kan ju bara hålla tummarna.
Håll till godo så länge!
