Liten summering av hundlivet...

Ytterligare ett år har gått som sagt och det har blivit ett år med rätt många timmar i skogen och på fjället. Det har dock varit lite kort om tid de flesta gånger så att vi inte riktigt hunnit gå ikapp de djur vi följt eller inte hunnit söka av de områden vi tänkt. I förhållande till vad det blivit om vi bara skulle gått ut när vi haft riktigt bra med tid, så tror jag ändå att det är bättre att få ett stort antal timmar totalt. Det är ju mycket som stärks i samspelet mellan hund och förare när man är ute, oavsett om man får tag i älg eller inte. Små signaler förare och hund emellan.
Tuzz är i alla avseenden en mycket härlig familjemedlem som tillför mycket till alla oss. Jag har försökt att provocera fram att han ska bli irriterad på olika sätt och en av pojkarna brukar närma sig honom ibland på ett påträngande sätt men han har aldrig hittills visat på aggressivt eller undvikande beteende. Han kan gå undan lite men bara för att skaffa sig lite koll.
Vi hann inte med något prov i år. Det är provtid till 31/1-12 men då måste snön sätta sig rejält. Jag är nöjd med det sätt han jagar och jag börjar lära mig att se om det är djur i närheten eller om vi kan gå lite fortare fram.
Jaktlusten har förstärkts av att jag har haft honom lös en hel del i höst. Är det färskt efter älg visar han det tydligt nu. Åldern och mognaden har också förståss inverkan på utvecklingen.
Vi har gått på björnspår några gånger och det har han inget problem med som det verkar. Ska försöka hitta några i sommar, att träna på. När vi var till fjälls och jagade i höst så låg det lite nysnö och vi gick över ett nytt björnspår som ledde ut ur området. Vi gick en bit till och när vi kom mot gränsen så markerade han och ville vidare. Eftersom man inte kan springa omkring med vapen på andras marker hur som helst så släppte jag Tuzz . Han drog iväg rakt efter björnspåret i ca900 meter enligt pejlen, där bev det stopp en stund, inget skall, och sen kom han tillbaka i samma takt. Jag hade osäkrat bössan då...
Lydnaden är okej jag har kallat av honom från ett ståndskall på älg där han jobbat i ca 30minuter och jag kan få han att sitt kvar med handkommando och jag kan även få han att gå bredvid mig utan koppel trots löpande tikar i närheten. Att han smiter till grannen när han är lös ute och de har någon löptik, det har jag förståelse för.. När han leker med andra hundar kan han vara svår att få till sig men så har vi inte varit i de situationerna så ofta heller.
Utställningsmässigt måste jag säga att det varit riktigt bra. Excellent och CK på båda och goda lovord.
I utställningen i Åsarna blev en annan BIR . Det var också en fin hund men hade helt klart ett lite sluttande kors vilket inte Tuzz har. Det är ändå domarna som dömer och det är bara att tacka och ta emot. Det blir väl några fler utställningar kommande år som med jaktprover ska kunna leda till championat, hoppas jag.



Ha nu en riktigt Skön jul och ett gott nytt år!

Första älgen nedlagd för Tuzz

Nu har det hänt.
Förr förra helgen fick vi tag tag i en ko. Under dagen gick vi en runda och fick upp ett spår efter en ensam älg. Vi följde spåret i ca en halvtimme innan vi fick kontakt första gången. Älgen gick undan och vi följde en gång till och stötte då älgen som gick ur området. På hemvägen sedan så mötte vi en jägare från grannlaget vars hund stod med ståndskall på vår mark. Jag gick mot min princip att skjuta älg för tuzz som bandhund och hade honom lös. Han går riktigt bra i band och jag hoppas vid gud att detta inte ändrar det faktumet. Han fick alltså gå lös och tog sig mot älgen och hunden som redan var där. Jag och den andra hundägaren gick mot ståndet och när vi kom in på ca 70 meter så sitter Tuzz och tittar och markerar, precis som han ska göra som bandhund när vi får kontakt. När vi kommer fram till honom så ger jag honom varsågod och han lunkar iväg till älgen och hunden. Tuzz hjälper till med lite skall och jag kan skjuta älgen på ca 25meter. Vid skottet hoppar båda hundar till men sätter direkt av efter älgen som springer iväg ca 100 m. Då ställer de älgen och båda hundarna jobbar bra och står sida vid sida framför älgen. Det finns ett gott skall i svarthunden som kan var bra att ha vid en eventuell björnkontakt i framtiden. Jag skjuter ett skott till från ca 15 meter denna gång och älgen vänder sig först mot mig, men viker av och går 20 meter åt sidan innan hon ramlade i kanten av myren.
Första älgen blev alltså för en bandhund i ståndskall.. Rätt eller fel? Det kommer att visa sig så småningom men min förhoppning och tro är att jag kommer att ha en hund som blir riktigt bra på både bandhundsjakt och som löshund. Det skulle kännas fint att kunna välja jaktsätt efter yttre förutsättningar som terräng, områdets storlek, antal jägare etc.etc.

Om man tänker efter att det än så länge är en unghund så kan jag inte vara annat än nöjd med hur han har utvecklats, både i skogen och hemma. Det är en trevlig kompis..